1-årsjubileum

Idag är det 1 år sedan den här bloggen startade.

Fokus har legat på att kommentera internationella och svenska nyhetshändelser och politik, samt rapporteringen i media med personliga reflektioner ur ett liberalt perspektiv. De frågor som intresserar mig (och troligen de flesta demokratiskt sinnade personer) mest är kampen mot diktatur och värnandet om demokratin och demokratiseringen av förtryckarsamhällen; kampen mot rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och intoleranta ideologier oavsett vem eller vilka som uttrycker dem och oavsett mot vem eller vad de är riktade; kampen mot terrorism samt kritik och ifrågasättande av politiskt, religiöst och kulturellt förtryck och hur alla dessa frågor speglas i svensk och internationell politik.

Otroligt värdefulla är alla konstruktiva kommentarer och mail från läsarna, som utgjort den största sporren att fortsätta. Många delar intresset för ovannämnda frågor. Jag är glad att bloggen och det jag skrivit har uppmärksammats i media (TV, radio, dagstidningar), har fått bra placeringar i bloggundersökningar (en av de fem "mest inflytelserika politiska bloggarna" i maj 2005 enl. SVT, och en av de mest refererade svenska bloggarna enl. Media Culpa) och länkats till av eminenta skribenter och bloggar som jag respekterar högt. Det är särskilt roligt med tanke på all den tid som driften av en blogg tar i anspråk. Besöksfrekvensen har varit ständigt stigande, med i genomsnitt ca. 1800 sidvisningar och 950 unika besökare per dag fram till semestern.

Skrivandet kommer att gå på sparlåga en tid, och jag rekommenderar läsarna att besöka källorna i min vänsterkolumn så länge. På återseende!

Israels strategi för framtiden och palestiniernas alternativ

Jag hinner inte skriva mycket under den närmaste tiden, men kan rekommendera nedanstående artikel om framtiden för Gaza och för relationerna mellan Israel och palestinierna.

Efter att den palestinska sidan tackade nej till de förhandlade fredsförslagen år 2000 och startade sin intifada, har Israel nu tvingats att ensidigt lägga grunden för en framtida lösning. Den kommer att innebära att palestinierna vinner långt mindre än de skulle ha gjort om de uppfyllde kraven på förhandlingar i FN:s resolution 242 och i Färdplanen. Personligen har jag alltid förespråkat ett tillbakadragande av trupper från Gaza-remsan när terrorn upphör, men inte en etnisk rensning av den judiska befolkningen där. Istället borde den judiska minoriteten i Gaza inlemmas i en framtida palestinsk stat under palestinskt säkerhetsansvar. Det hade varit genuin fred och samlevnad, och ett test för palestiniernas påstådda vilja att skapa en demokratisk stat som ska leva i fred bredvid Israel. De palestinska kraven på att få upprätta en apartheidstat, endast befolkad av palestinska araber och utan besvärande minoriteter har nu fått gehör, och ses av folkmordsgruppen Hamas som första steget mot en islamistisk shariastat i hela området, inkl. på Israels ruiner. Deras terror kommer att fortsätta. Stängslet runt Gaza blir nu en barriär mellan det mångetniska, mångkulturella demokratiska Israel (som består av 20% israeliska araber) och det militanta apartheidsamhället i Gazaremsan.

Kolumnisten Charles Krauthammer, som också skriver i Washington Post, har en mycket viktig artikel om vad som ska hända härnäst. Han stödjer tillbakadragandet, men påpekar att det inte ska göras fler israeliska eftergifter nu, och att det nu är upp till palestinierna att börja uppfylla sina förpliktelser i Färdplanen om bl.a. avväpning av sina terrorister. Han ger också förslag på en israelisk strategi framöver, och definierar det val som palestinierna nu står inför. Inledningsvis en avväpning av terrorgrupperna. Nedanstående bör läsas av alla som är intresserade av kriterierna för en fredlig lösning i Mellanöstern:



---
"WASHINGTON -- Det israeliska övergivandet av Gaza är ett tillbakadragande i förtvivlan. Till skillnad från eftergifterna i Oslo 1993, så låtsas man inte ens som om man skulle få något i gengäld från palestinierna. Trots detta är denna ensidiga åtgärd både korrekt och nödvändig. Israel har ingen fredspartner. Mahmoud Abbas har ingenting att erbjuda och har inte erbjudit någonting. Och utan en fredspartner finns det bara en enda logisk policy: skaffa förnuftiga försvarslinjer och förbered för en lång väntan.

Gaza har helt enkelt varit ett brohuvud för mycket: alltför avlägsna och alltför små bosättningar för att rättfärdiga den enorma psykologiska och materiella kostnad som försvaret av dem innebär. Genom tillbakadragandet från Gaza kvarstår den första verkliga självständiga palestinska staten – okontrollerad och väldigt militant – men en stat från vilken Israel är skyddad genom stängsel.

Om Israel kan slutföra sitt stängsel på Västbanken kommer landet att ha upprättat en balans och i stort sett ha avskaffat terrorism som en regelrätt och pålitlig attackmetod, eller som ett strategiskt vapen. Detta kommer att lämna palestinierna med ett tydligt val: att fortsätta med deras bedrövliga militantism utan några som helst utsikter till seger eller att äntligen acceptera den judiska staten och nå en uppgörelse.

Det är Israels strategi. Det finns två problem med den: raketerna och omvärlden.

Det första problemet består i att ett stängsel skyddar mot terroristinfiltration men inte mot raketer. Palestinierna har i flera månader skjutit raketer från Gaza in i själva Israel. Raketangreppen är tillfälligt stoppade, men med möjligheten att smuggla in vapen från Egypten och utan några israeliska patruller som letar efter dem så kommer attackerna att återupptas och bli mycket värre.

Så vad ska man göra? Något som Israel borde ha gjort för länge sedan: aktiv och oupphörlig avskräckning (deterrence). Israel borde göra klart att i framtiden kommer varje avfyrad raket från palestinskt territorium omedelbart utlösa ett mekaniskt automatiskt svar med avfyrning av fem israeliska raketer tillbaka. Det behövs ingen mänsklig inblandning i denna cykel. Varje palestinsk raket som landar i Israel utlöser omedelbart sensorer som aktiverar förinställda avfyrningsramper. Varje palestinsk terrorist som avfyrar en raket kommer att veta att han egentligen utlöser sex stycken: en palestinsk och fem israeliska.

Israel avgör hur de fem svarsraketerna skulle förprogrammeras. Kanske tre riktas mot den [palestinska] avfyrningsplatsen och dess omgivningar, och två mot fördefinierade militära och strategiska mål hos de palestinska milisgrupperna.

Denna nya policy skulle motsvara Amerikas avskräckningspolicy om ”Massiv svarsattack” under Kalla kriget, men på en avsevärt mer ofarligt sätt. Den amerikanska policyn var i mångt och mycket teoretisk, men tillräcklig för att ryssarna skulle dra sig ur den kubanska missilkrisen. I Gaza är detta allt annat än teoretiskt. När Israel väl har lämnat finns det inget sätt att oskadliggöra raketerna. Avskräckning är allt som återstår. Efter ett antal uppvisningar [av denna policy] kommer palestinierna att stoppa sina terroristiska raketavfyrare.

Det andra problemet är omvärldens reaktion till tillbakadragandet från Gaza. Istället för att ge Israel credit för denna djupt uppslitande åtgärd så ställs nu krav på ännu fler eftergifter. Från Israel. Tidningen The New York Times kallade Gaza-reträtten för ”bara början” och förkunnade högljutt att Ariel Sharon ”måste förvarnas” om att en reträtt från Västbanken måste komma härnäst.

Detta är dårskap. Föreställningen att palestinierna skulle kunna lockas till att sluta fred om bara Israel gjorde fler eftergifter och tillbakadraganden har kategoriskt motbevisats av historien.

Vi talar inte om antik historia här, utan om de senaste 12 åren. Under Osloprocessen gjorde Israel massiva och nära suicidala eftergifter. Man väckte liv i PLO igen, installerade Yassir Arafat vid makten i Västbanken och Gaza, tillät honom att beväpna milis efter milis för att slutligen, vid Camp David år 2000, erbjuda honom historiens första palestinska stat, med ett delat Jerusalem och fullständigt israeliskt tillbakadragande från 95% av de tidigare ockuperade områdena, och genom att ge upp delar av sitt eget territorium så att palestiniernas skulle kunna bli sammanhängande.

Hur besvarades dessa eftergifter? Med ett bestialiskt terrorkrig som dödade 1000 israeler och skadade tusentals andra.

Tillbakadragandet från Gaza är inte början utan slutet. Förutom någon möjlig evakuering av isolerade avlägsna bosättningar på Västbanken så är detta slutet på eftergiftspolitiken för Israel. Och det är början på en ny era präglad av ansträngningar att se om sitt eget, och av separation i vilken Israel tillförsäkrar sin säkerhet genom befästning, byggande av barriären, realism och tålmodigt väntande. Inte genom eftergifter.

Tålmodigt väntande på de första genuina palestinska eftergifterna någonsin. Väntande på att palestinierna ska hålla sina löften att erkänna Israel och att avsäga sig terrorism som de högtidligen gav i Oslo och som de helt fräckt bedrog. D e t är nästa steg. Utan det så kommer ingenting att hända mer. "
---

Veteran sopar golvet med TT

Efter ett litet sommaruppehåll utan internetuppkoppling är det roligt att vara tillbaka vid tangenterna. Skrivandet kommer att vara sporadiskt, då jag är borta vid flera tillfällen under den närmaste perioden. Jag hoppas att alla har haft det bra trots ett osäkert väder i Sverige.

Det passar bra att börja med en glad nyhet för alla dem som följer Tidningarnas Telegrambyrås verksamhet. Igår skrev nämligen Anders H Pers, som suttit i TT:s ledning i 11 år, och som styrelseordförande för organisationen i 6 år, en djupt kritisk debattartikel i Aftonbladet om byråns ensidighet i Mellanöstern-rapporteringen. Han uppmärksammade också instämmande den kritik som bl.a. bloggar riktat mot TT:s förvrängningar. Anders H Pers, som bättre än någon kunnat följa TT:s förfall och politisering beklagar att byråns ledning hittills valt att strunta i kritiken, och uppmanar den nu att styra upp verksamheten:

Tv och de stora tidningarna har egna experter i Jerusalem, och DN:s Lotta Schüllerqvist berättade i onsdags för ett fullsatt Konserthus att jobbet inte är lätt. Men för de allra flesta som läser tidningar är TT den viktigaste nyhetskällan. Landsortstidningarna har inte råd att hålla sig med specialister som kan genomskåda glidningar och komplettera ensidiga TT-texter med egen sakkunskap och egna kontakter. Därför är TT:s främsta uppgift att skriva så opartiskt och klargörande att nattredaktörer från Norrbotten till Skåne kan lita på texterna och med gott journalistiskt samvete skicka dem vidare till läsarna.

TT har inte alltid klarat det provet. TT har fått kritik för att skriva ensidigt och glidande, förvrida telegram från nyhetsbyråer som TT samarbetar med. Det finns bloggar som kritiserar TT. Ibland har TT gett kritikerna rätt. En lundensare som heter David Lecerof skickade i juli ett kritiskt e-brev till TT:s styrelse om TT:s hantering av Israel-nyheter. Men han har inte fått något svar ännu.

TT:s styrelse består av redaktörer och direktörer från Aftonbladet, Bonniers, Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Upsala Nya Tidning och Gefle Dagblad. Styrelsen ansvarar för verksamheten, produkten. De närmaste veckorna har den styrelsen särskilt goda skäl att bevaka TT:s rapportering från Mellanöstern. För vår skull som fortfarande prenumererar och hoppas att sanningen inte ska offras.

Anders H Pers, Ledamot i TT:s styrelse 1985–96 och ordförande 1990–96. Huvudredaktör och vd i VLT 1978–96. Satt också en stormig tid ordförande i TV4.

Semester

Jag önskar alla en fortsatt skön sommar!

Under de närmaste veckorna kommer jag att fortsätta att skriva, men mer sporadiskt, och därför kommer kommenteringsfunktionen tidvis att vara avstängd. Under tiden rekommenderar jag att kika på bloggarna i min vänsterspalt.

På återseende!