Alicio i Underlandet

Kommentarer till aktuella utrikes och inrikes händelser inom politik och media

2005-05-13

Teaterpjäs om folkomröstningen i Frankrike


Jag gick ikväll på en högst ovanlig teaterpjäs i Frankrike: en kostnadsfri uppsättning (betald av staten) som handlar om ett gift par som grälar om hur de ska rösta i landets folkomröstning den 29 maj om EU-fördraget för en konstitution.

Idén, som är typiskt fransk, var god tycker jag. Man kände att pjäsen kämpade för att framstå som "opartisk", men det gick inte att undvika känslan av ställningstagande för konstitutionen. Kvinnan i paret, som ville rösta nej, porträtterades som något irrationell, och hon var "inte säker" på om hon hade rätt i sitt motstånd.

Efter pjäsen startade en debatt, med två panelister på scenen som debatterade med publiken. Den ene förespråkade ett ja, och var lärare i politisk vetenskap, medan den andre var medlem i extremvänsterns ATTAC - men väldigt insatt i fördragstexten. Publiken verkade bestå av hälften studenter i internationella relationer och den andra hälften av ett ganska representativt snitt av befolkningen, skulle jag gissa.

Debatten blev aggressiv. Motståndaren från ATTAC förlorade inledningsvis publikens sympati, beroende på att han startade med att säga att "Jag är inte här för att vara trevlig" och höll långa arroganta monologer, vilket provocerade fram häcklingar från publiken. Sedan gick han igenom hela texten och sågade den från A till Ö. Publiken började ropa saker som "men vi struntar i den detaljen", eller "du har fel, det här är ju ett skämt". Vid flera tillfällen började ATTAC-mannen att skrika när han skulle bemöta frågor. Ja-förespråkaren vann många poäng genom att visa att de som förespråkade Maastricht- och Nice-fördragen inte idag kan kritisera konstitutionen på just de punkterna (mycket av kritiken gällde nämligen delar som redan är accepterade). I övrigt var han dock inte tillräckligt rapp i förhållande till sin motståndare. Det hela avhjälptes inte av att flera konstitutionsförespråkare i publiken avbröt och skulle rätta och komplettera det han sade. När han vid ett tillfälle erkände att det trots allt inte vore en katastrof om nejsidan skulle vinna hörde man ett tungt och besviket suckande från jasidan i publiken, och kunde ana ett kollektivt himlande med ögonen.

Det är uppenbart att den här frågan är långt mer känslosam och splittrande än i Sverige, mycket beroende på att de franska institutionerna från Revolutionen anses som heliga. Därför blev debatten också extremt teknisk, och inriktad på att utreda de olika EU-organens roller och beroende av varandra. Istället för att diskutera det konkreta inflytandet på EU:s befolkning i vardagen. Debatten med publiken, som alltså utgjordes av allmänheten, handlade exempelvis om huruvida Giscard d'Estaings team verkligen hade laglig rätt att utarbeta ett konstitutionsfördrag. Eller om man verkligen kunde kalla det för ett fördrag. Eller om tjänsten som EU:s gemensamma "utrikesminister" var odemokratisk, eller om den tvärtom stod till svars mot medlemsstaterna. Och långa diskussioner om subsidiaritet och andra tekniska spörsmål. Diskussionen kring hur Frankrike skulle kunna agera om ett nytt "Irakkrig" kom i framtiden var mycket intressant.

Ja- och nej-lägren i Frankrike är dessutom väldigt disparata, och följer inte den uppdelning som annars råder mellan höger och vänster (eller mellan EU-förespråkare och -motståndare). Nej-lägret består av människor som är missnöjda med regeringens politik samt många ur den förkrossande majoritet av fransmännen som vill förhindra ett EU-inträde för Turkiet. Utöver det även av de flesta socialisterna, extremvänstern samt nationalister och extremhögern.

Ja-sidan utgörs av den socialistiska "eliten" (som hänvisar till faktumet att EU till stor del är en fransk konstruktion från början, och att konstitutionen förstärker landets konkurrenskraft och därmed välfärden), samt av de flesta liberaler, högutbildade med internationell vana, och de flesta yngre.

Svårigheten för folk att hitta rätt bland dessa läger gör frågan väldigt het och upprivande, är mitt intryck. Det var som sagt en god idé med en teaterpjäs för att skapa intresse och utbilda människor, men problematiskt med en debatt efteråt som lyfter från marken och blir en aggressiv fight om tekniska detaljer. Dessutom med en representant för en extrem organisaton som inte är representativ för nej-sidans väljare. Kanske ett tecken på att detta inte är en fråga som lämpar sig för folkomröstning, utan snarare, som i Tyskland, ett beslut för de folkvalda efter utvärdering tillsammans med experter.

4 Comments:

Blogger Frankie skrev...

Jag undrar bara hur du kan profilera Attac som extremvänster ? Och även vart gränsen för extremvänster går för dig? Vid sossarna?

2:14 fm  
Anonymous Arthur skrev...

Jag är naturligtvis fördomsfull mot allt som d'Estain är inblandad i men jag måste säga att förslaget är påfallande taffligt. Det är märkligt att många som har bestämda åsikter om författningen inte verkar ha läst den. Det bör avvisas i sin helhet så att vi kan få en riktig författningsdebatt och ett helt nytt fördrag.

Det utmärkande för konstitutionsförslaget, observera att det var utkastet jag läste , är framför allt dess låga kvalitet. Det är ingen juridisk text och det är svårt att från alla otydligheterna veta vad som igentligen stadgas. Den är helt enkelt dålig. Torftigheten kamoufleras i enorma mängder vingesus utan egentlig betydelse men som i framtida domstolsutslag kan bli tvingande med oförutsägbara konsekvenser. I fråga om det mesta av denna utfyllnad är det oklart om det gäller unionens politik eller medlemsländernas.


Nu föredrar många att kalla den för det nya unionsfördraget men de flesta kallar det för en författning. Eftersom det kallas en författning så får den en ställning som författning och man kan då jämföra med Regeringsformen eller 1809 års regeringsform eller Frankrikes. Dessa är alla under av klarhet jämfört med författningsförslaget.

Dessutom handlar förslaget om fel saker. En författnings två uppgifter är att reglera formerna för regerandet och skydda de regerade från maktmissbruk. Författningsförslaget reglerar på det mest bristfälliga sätt unionens centrala skötsel men ägnar mer uppmärksamhet år att skydda regerandet från de regerade. Förslaget lägger sina begränsningar på medlemsländerna snarare än på unionen centralt. Som unionens författnming har den alltså hamnat upp-och-ner. Sålunda är förslaget defekt inte bara på grund av vad som finns där men mera på grund av vad som inte finns där.

Ett annat fel var d'Estains befogenheter. Snarare än att diskutera vilket som var den lämpliga rollen för unionen i kontinentens politik fick han i uppdrag att kodifiera om de befintliga fördragen på ett enhetligare sätt, något som några ledamöter i kommitén inte verkar ha tagit till sig.

Att kommisionens formella befogenheter indirekt blir obegränsade är nog snarare ett olycksfall i arbetet och är beroende på den enastående rörigheten i dokumentet. Huvudproblemet med förslaget är dock att det är så illa skrivet att det inte är möjligt att lätt, eller ibland alls, avgöra vad det faktiskt stipulerar vilket förmodligen är en konsekvens av att kommitén var så oenig att man endast kunde komma överens om ett förslag som alla kunde intala sig innehöll de egna hjärtefrågorna vare sig de gjorde det eller ej.

Dessa hjärtefrågor kan vara orelaterade till författningens funktion. Som ett exempel på löjeväckande snömos av den typen kan nämnas:

"Idrottsmännens moraliska och fysiska integritet måste respekteras."

Gör om, gör rätt!

4:05 fm  
Anonymous David skrev...

Ingen idé med folkomröstning i den här frågan. Ska vi stoppa utvecklingen av EU p.g.a. att majoriteten av den svenska befolkningen tycks brista i både utbildning och sunt förnuft? Har folket inte förstått att EU är på väg i RÄTT riktning och inte alls innefattar den auktoritära struktur som oppostitionen argumenterar.

Det argument som hävdar att Sverige tappar/redan tappat sin 'röst i världen' i.o.m. medlemskapet i EU borde snarare ta upp det inflytande den nya Europeiska Diplomatkåren kommer få. Quite frankly, Sverige är ett litet land, det internationella systemet är fortfarande anarkiskt, stater drivs fortfarande av neo-realistiska självintressen. Kontentan är att Sverige inte är stort på den internationella scenen, Sverige är inte den diplomatiska success-story som väldigt, väldigt många tycks klamra sig fast vid. EU är vägen framåt, om Sverige överhuvudtaget vill ha något större inflytande i globala frågor. Det diskuteras ju t.o.m. om en EU-post i UNSC (riktat till er tillhörande liberalismen och dess syn på det internationella systemet).

För övrigt så kan det tilläggas att 'den svenska alliansfriheten' är i praktiken helt torpederad (med glädje) och alla ni pacifister där ute kan betrakta era glansdagar som över. Det finns redan en klausul om att försvara ett EU-land om det blir attackerat.

/David

10:09 fm  
Blogger moje skrev...

Kanske ett tecken på att detta inte är en fråga som lämpar sig för folkomröstning, utan snarare, som i Tyskland, ett beslut för de folkvalda efter utvärdering tillsammans med experter.

Håller med dig!

Tack før intressant rapport / text!

10:42 fm  

Skriv en kommentar

<< Till Startsidan