Den franska debatten om EU-konstitutionen

Under de senaste veckorna har franska media naturligtvis varit fyllda med diskussioner kring folkomröstningen nu på söndag, gällande fördraget om ny EU-konstitution, som enligt opinionsundersökningarna ser ut att leda till ett nej. Igår kväll hölls en flera timmar lång mustig TV-debatt med flera av det politiska Frankrikes tungviktare.

För att summera kan man säga att svenska liberalers avvaktande hållning till konstitutionen inte återfinns hos liberalerna i Frankrike. Detta eftersom den ger möjlighet till respektive land att fritt lagstifta om den offentliga sektorn, om minimilön, om arbetsvillkor och annan liknande socialpolitik. Detta samtidigt som den gör oss starkare i den internationella konkurrensen. Därför har jag lite svårt att förstå varför konstitutionen stör mina ideologiska fränder här i Sverige, även om också jag ser många absoluta brister i den.

Man kan säga att både liberaler och socialister i Frankrike har riktat in sig på en enda strategi: att visa för fransmännen att konstitutionen inte kommer att innebära en "radikal" liberalisering av det franska "välfärdssamhället". Och man använder just det argument jag nämnde ovan, nämligen varje stats rätt att lagstifta i sociala frågor. Det är i de vanliga franska valen som folket bestämmer om det ska vara en höger- eller vänsterregering.

En annan huvudlinje i argumentationen från både höger och vänster är att konstitutionen inte på en enda punkt "backar socialt". Det sociala Frankrike som dagens högerregering utformat kommer inte att förändras pga konstitutionen, utan i så fall som ett resultat av nationell politik. På precis alla punkter inom socialpolitiken gör konstitutionen det möjligt att gå framåt (om landet i fråga vill). De socialister som är negativa kräver tvärtom att konstitutionen ska definiera en miniminivå, men så är alltså inte fallet. Dessa, och extremvänstern har exempelvis tagit upp frågan om att konstitutionen skulle möjliggöra konkurrens inom Post och järnväg, men den existerar redan idag. Därför förklarar man att det är suicidalt att inte ta denna chans för den del av vänstern som är motvillig, eftersom det annars blir Nice-fördraget (som vi har levt med i ett år nu) som kommer att fortsätta att gälla.

Ett annat mycket intressant argument presenterades igår, som gäller myten att vi skulle kunna nå ett bättre resultat genom att "omförhandla" konstitutionen om det blir ett nej. Här lyftes ett varnande finger främst från socialisterna. Eftersom förhandlingarna görs med övriga 24 medlemsstater, och eftersom man förutspår en konservativ seger i de kommande valen i Tyskland, och pga faktumet att motståndet mot konstitutionen i länder som Holland hänger ihop med att man anser att konstitutionen är alltför social (och för lite liberal) så kommer Frankrike aldrig att uppnå en bättre kompromiss än den konstitution som nu ligger framför oss. Och mot liberalerna skulle en sådan extrem vänstermobilisering leda till orealistiska krav på en mer socialiserad konstitution. Det ska sägas att nästan alla europeiska fackförbund (118 mot 4 om jag minns rätt) har sagt ja till konstitutionen. Om den skulle förhandlas om, så skulle liberaler avkrävas eftergifter till dem som står ännu mer till vänster om dessa. Det skulle inte bli någon konsensus, och EU skulle försvagas av en sådan konflikt.

Den franska debatten präglas också av oro för tre andra saker som skiljer sig från den svenska debatten. Att Frankrike skulle underställas NATO i försvarsfrågor, vilket inte stämmer enligt debattartikeln "Nejsidans lögner" i Le Figaro. Däremot kommer EU-staterna att tvingas ingripa om ett annat land i unionen blir attackerat, vilket beskrivs som en fördel för Sverige, som ju inte är NATO-medlem och därför är "oskyddat" idag. Den andra är frågan om Turkiets inträde, vilket ca. 80% av befolkningen sätter sig emot. Konstitutionen förändrar inte faktumet att Turkiet inte får gå med förrän Frankrike har röstat ja till det i en särskild folkomröstning om 10-20 år, och förutsatt att Turkiet genomfört ett antal reformer och erkänt folkmordet mot armenierna. Den tredje är frågan om utlokalisering, som drabbat Frankrike hårt. Här menar liberalerna att konstitutionen förstärker EU:s konkurrenskraft. Motargumentet, från en fransk nationalist (de Villiers) är att EU tvärtom skulle ha visat att man inte bryr sig om unionens konkurrenskraft alls, eftersom man exempelvis endast bett Kina att "skärpa sig" när det gäller textilexporten, när USA däremot omedelbart återinrättat tullarna. Frankrike förlorar 1000 jobb per månad inom textilindustrin, pga kinesisk export, sades det.

Apropå nationalister, eller demokratiska "suveränister" som de kallas i Frankrike, så är det endast dessa och extremhögern (Jean-Marie Le Pens Front National) som motsätter sig konstitutionen på högersidan. Än en gång betonar liberalerna, däribland den utmärkte Nicolas Sarkozy, att konstitutionen varken avgör om det ska vara en höger- eller vänsterregering i Frankrike, lika lite som den befintliga franska grundlagen gör det.

Igår höll också president Jacques Chirac (vars politik jag i övrigt ogillar) ett tal till nationen, där han försökte bemöta den stora skepsis som finns, och förklara att detta inte handlar om ett presidentval. Talet går att se i sin helhet genom att klicka på "L'intervention de Jacques Chirac" i högermarginalen här. En utskrift på franska finns här. Med all sannolikhet kommer premiärminister Jean-Pierre Raffarin att få avgå om nejsidan vinner, och han tros ersättas av inrikesminister Dominique de Villepin (eller av Nicolas Sarkozy som jag skulle föredra).

Klart är dock att det förs en debatt på en mycket hög nivå i Frankrike, och att både framträdande liberaler och socialister inser att konstitutionen inte hämmar någondera inriktning, utan istället förstärker vår konkurrenskraft. Folket är däremot skeptiskt till stor del, pga missnöje med den ekonomiska utvecklingen och arbetslösheten i landet, vilket i så fall borde riktas mot regeringen och Nice-fördraget. Men det är som någon sade i debatten: "om 20 år har alla glömt premiärminister Raffarin. Men vi kommer inte att glömma det val vi gjorde den 29 maj 2005".

UPPDATERING 28/5 kl. 12.47

Först och främst vill jag rekommendera länkarna bland kommentarerna nedan, till skribenter som ser på frågan ur ett annat perspektiv än det ovan beskrivna. Sedan vill jag rekommendera nedanstående utdrag ur Nerikes Allehanda. I vissa svenska kommentarer har det talats om en fransk ovilja mot ökad centralstyrning från Bryssel, som ett skäl till nejsidans försprång i folkomröstningen. Mitt intryck är att det inte stämmer alls, utan är ett svenskt argument. Tidningen har förstått situationen rätt när den skriver att:

Det är lätt hänt att tolka omröstningens resultat på ett "svenskt" sätt. "Nu tycker även fransmännen att Bryssel har fått för mycket makt". Men så enkelt är det inte. I höstas gjordes en omfattande mätning av vilken inställning människor har till EU i alla de 25 medlemsländerna. Den visar till exempel att 78 procent av fransmännen stöder den gemensamma valutan, 69 procent vill ha en gemensam utrikespolitik för hela EU och 64 procent svarade att de vill att försvarsfrågor ska skötas av EU, snarare än av de nationella regeringarna. Den franska opinionen är alltså fast förankrad i EU-samarbetet på ett helt annat sätt än den svenska. Det är inte överstatligheten i sig som många fransmän är skeptiska till. Det är snarare en fruktan att EU lägger för stor tonvikt vid den inre marknaden och att den säger för lite om rätten till social trygghet. I Frankrike finns en utbredd misstänksamhet när det gäller att utsätta offentliga tjänster för konkurrens.