Bryssels plan B

Alla kommentatorer i Frankrike är överens om att fransmännen inte sade nej till EU i gårdagens folkomröstning. Enligt opinionsundersökningarna svarade 71% att de vill att byggandet av EU skall fortsätta. Samma sak framgår om man studerar skälen till nejrösterna. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg visar opinionsundersökningarna att det handlar om inrikessituationen. Som första skäl för nej-väljarna uppges den ökande arbetslösheten. Som andra skäl uppges viljan att visa att man har fått nog av regeringens politik. Först som tredje skäl uppges viljan att omförhandla konstitutionstexten. Som fjärde skäl att texten är alltför komplicerad och först som femte skäl att den skulle vara alltför liberal.

Med viss rätta har man i Sverige beskrivit valresultatet som "rätt - men baserat på fel skäl".

Nejsidan har misslyckats med att presentera ett alternativ till den nuvarande konstitutiontexten. Socialistpartiet är nu helt splittrat, där dess ledare och vice-ledare röstade ja respektive nej. Chirac har förlorat förtroende hos folket och många kräver hans avgång. Frankrikes roll i EU har försvagats. Vad händer nu? Nästan halva EU:s befolkning har redan ratifierat texten. Tidningen Le Figaro beskriver idag EU:s plan B:

Den s.k. "Deklaration 30" är en nödlösning som kan användas om en femtedel av medlemsstaterna, dvs fem länder, inte ratifierat texten efter två år, dvs den 29 oktober 2006. Bryssel kan alltså i teorin vänta tills dess, innan man reagerar på Frankrikes folkomröstning. Stats- och regeringscheferna kan då enhälligt besluta att implementera ett antal av de innovationer som finns i konstitutionen, utan krav på en särskild ratifiering. De kan exempevis utnämna en Europarådspresident på två och ett halvt år. Detta skulle kunna bli Jean-Claude Juncker. De kan också utnämna Javier Solana till EU:s "utrikesminister" som då får rangen vice-president i kommissionen, vilket endast kräver en överenskommelse mellan rådet, kommissionen och parlamentet.

De kan också, utan ratifiering, genomföra de reformer som skall göra EU mer "demokratisk". Såsom artikeln 1-47 som gör det möjligt för medborgarna att samla ihop 1 miljon namnunderskrifter för att väcka en fråga hos kommissionen, samt möjligheten för medlemsstaternas parlament att bromsa vissa förslag från Bryssel innan de antas.

Men frågan är om inte plan B endast skulle öka politikerföraktet. En avvägning måste göras mellan svårigheten att fortsätta på den inslagna banan utan en av EU:s grundare Frankrike å ena sidan, och övriga länders rätt att göra sina röster hörda om konstitutionen å den andra. Om det hade hållits en folkomröstning i Tyskland hade ja-sidan vunnit en överväldigande seger. Detsamma gäller i Italien, och båda dessa länder har ratifierat texten i sina parlament. Spanien sade ja med ca. 77% i en folkomröstning nyligen.