Alicio i Underlandet

Kommentarer till aktuella utrikes och inrikes händelser inom politik och media

2004-12-18

Svenska blogganalyser om Turkiet


I frågan om Turkiet har jag svårt att följa med i de annars så kloka resonemangen från PJ Anders Linder, Johan Norberg och Henrik Alexandersson. Jag är inte oenig på alla punkter men på de flesta.

Linder talar om att EU har gjort en ”ogin” inbjudan till Turkiet. Men Turkiet har inte ens förmått sig att erkänna EU-landet Cypern eller sitt folkmord i Armenien ännu! Vem är det som är ogin? Detta borde självklart ha varit ett krav sine qua non för att förhandlingar överhuvudtaget skulle påbörjas.

Både Linder och Norberg anser också att EU kan reformera och modernisera Turkiet. I motsats till den franske ex-presidenten tycker de också att detta per se skulle vara ett ytterligare skäl för att landet ska gå med i EU. Ett sådant perspektiv har aldrig använts i bedömningen av andra kandidatländer.

Analysen som innebär att tro att ett nej till EU-inträde skulle medföra islamisk radikalisering i Turkiet kan inte vara annat än menat som skämt. Kanske borde Afghanistan ha erbjudits inträde i EU efter det sovjetiska tillbakadragandet, så hade vi sluppit talibanerna? Då tror jag att Turkiets nära samarbete med Israel och NATO/USA skulle vara mer explosivt i islamistiska kretsar.

Unionen handlar inte bara om geografi. Spanien ingår inte i den Afrikanska Unionen trots att spanska Ceuta och Melilla ligger på nordafrikas kust. Norberg menar att det hade varit diskriminatoriskt att vägra inträde till Turkiet av religiösa skäl, men som Giscard d’Estaing påpekar visar öppenheten för ett bosniskt EU-inträde att det inte främst handlar om religion, utan om kultur och storlek. EU är inte bara handel, utan handlar också om fundamentalt delade principer och värderingar på många områden.
Norbergs jämförelse mellan människorättsproblemen i Rumänien och dem i Turkiet verkar också märklig och inte precis en komplimang till det förstnämnda landet. Han skriver:

Kritikerna säger att Turkiet är stort, fattigt och islamiskt. Jag säger då att det är precis därför det är så viktigt att göra det till en EU-medlem. Det är stort – och ett åldrande Europa behöver Turkiets miljontals arbetare. Det är fattigt – vilket betyder att det verkligen behöver den öppna europeiska marknaden, och det betyder också att de bisarra regionala EU-medlen inte kommer att kunna överleva en sådan utvidgning. Det är islamiskt – och islam är i desperat behov av att sekulariseras, precis som kristendomen har gjorts. Att hjälpa det sekulära och islamiska Turkiet att bli en stabil och rik demokrati är vår bästa chans att bidraga till en sådan övergång. Och en union som inkluderar det land som en gång var islams centrum skulle utgöra ett effektivt hinder för en krock mellan civilisationerna, och skulle bevisa att den nuvarande konflikten i själva verket är ett inbördeskrig inom islam.

Till denna analys kan man väl inskjuta att behovet av ung arbetskraft i Europa inom vissa yrkeskategorier inte i sig är ett skäl för turkiskt medlemsskap i EU. Många skulle säga att nytillskottet på arbetskraft från de 10 nyaste EU-medlemmarna räcker långt. Att Turkiet är fattigt och plågas av en ekonomi i spillror har aldrig varit ett positivt skäl för något annat kandidatland. Snarare tvärtom. Dessutom har Turkiet redan tillgång till EU-marknaden sedan avtalet om fri tullunion slöts 1995.

Jag tycker också att det är lite cyniskt att se Turkiets inträde som ett praktiskt sätt att bli av med de regionala EU-bidragen, eftersom motsvarande utbetalningar till Turkiet skulle sätta systemet i konkurs (se Giscard d’Estaings diskussion om jordbruket). Det är inte demokratiskt, och det säger jag trots att jag ogillar jordbruksbidragen.

För mig är det också ologiskt att tro att EU kan eller bör sekularisera det turkiska samhället, och ännu mindre att detta skulle vara ett skäl för inträde. Antingen är Turkiet en tickande islamistisk bomb (vilket somliga verkar tro; dock inte jag) och då skall inte landet erbjudas inträde till EU. Eller så är det ett land som är bekvämt i sin sekulariseringsprocess, och införstådd med europeiska värden och synen på stat och ”kyrka”. Ett EU-inträde får absolut inte ses som ett sista desperat sätt för EU att undvika en krock mellan civilisationerna gentemot en motvillig turkisk befolkning.

Tvärtom tror jag att det finns en reell risk för att islamismen ökar i Turkiet när landet tas in i EU som det absolut fattigaste, med kraftigt beskuren ekonomisk hjälp (till dess stora jordbrukssektor) och med risken att anpassningen till EU-lag (över 80 000 sidor ny lag måste skrivas) kommer att uppfattas som diktat från ett kulturellt främmande Bryssel.

Till sist kan jag instämma med Henrik Alexandersson (17/12 kl. 14.25) om problematiken med begränsad rörlighet för turkiska medborgare i EU. Jag är förespråkare av fri rörlighet i unionen. Men jag tror inte, som Alexandersson, att det rör sig om rasism. Det handlar helt enkelt om stabilitet på arbetsmarknaderna i länder som är oerhört mer utsatta för sådana här flöden än Sverige. Kanske måste man begränsa denna rättighet i ett antal år, tills gapet mellan länderna smalnar. Alternativt vänta med medlemsskap tills så har skett.

Jag är positiv till förhandlingar med Turkiet. Jag anser dock att erkännandet av Cypern och fler av kurdernas anspråk samt förbättrandet av människorättssituationen och rättigheterna för kvinnor borde ha gått längre först. Jag anser också att målet för förhandlingarna borde ha varit ett nära partnerskap mellan Turkiet och EU istället för medlemsskap. Att lura medborgarna i Frankrike, Österrike och Holland att tro att de verkligen kan rösta om detta om 15 år, och kanske säga nej, är förkastligt.



1 Comments:

Blogger Magnus A skrev...

Bra genomgång av debatten om Turkiskt EU-medlemskap samt synpunkter i dessa artiklar. Jag har ungefär samma ståndpunkt som du. Jag är nämligen misstänksam till vilken reaktion ett EU-medlemskap som EU motiverar med att sekularisera och på sikt demokratisera arabvärlden kan få - inte för att jag är emot en demokratiutveckling i arabvärlden, men för att jag tror att den måste få chansen att växa fram utan att framstå som det kristna Europas projekt, vilket jag tror skulle kunna bli fallet. Vidare finns kanske en omvänd risk, att islamiseringen i Europa tilltar? http://www.erixon.se nämner visst i dag om någon amerikansk artikel i det ämnet (har inte läst den).

Slutligen har Per Landgren på http://landgreniriksdagen.blogspot.com skrivit en i mitt tycke lite väl rosenröd och positivistisk artikel talandes för ett turkiskt EU-medlemskap. Typisk politikerstil tycker jag (jag skrev en artig replik, och Landgren svarade skickligt "politikerpositivt" igen... ;-)

1:58 fm  

Skriv en kommentar

<< Till Startsidan