Tankar om en journaliststudent

På bloggen Blind Höna hittar jag till en ny websida som drivs av Jonathan Lundqvist — en student vid Stockholms Universitets institution för journalistik, medier och kommunikation. Han har lagt ut sina föreläsningsanteckningar (som Blind Höna rekommenderar) på sin blogg, och skriver en längre text om ett besök från det israeliska utrikesdepartementets chef för public relations, Gideon Meir. Denne är känd för tittare som följer BBC och CNN. Meir höll en föreläsning med titeln ”Media som en tredje part i konflikten”. I det här inlägget intresserar jag mig för den journalistiska aspekten. Inte den om Mellanöstern. Lundqvist verkar vara ett skarpt journalistämne, om jag får tillåta mig komplimangen utan att låta arrogant, och detta gör hans anteckningar desto mer intressanta att granska.

Lundqvist har vissa invändningar mot framställningen och säger att Meir, som ”skulle ge lyssnarna en alternativ bild av den senaste tidens händelser i Israel” gav en ”ensidig” och mer ”kontrasterad” bild istället för att tillföra ”nyans”. Låt vara att jag anser att en "alternativ bild" per definition utgör just ”nyansen” i förhållande till den "ensidiga" bild som är förhärskande.

Däremot tyckte han att det var intressant att höra om hur opartiskheten påverkas av inbäddning av journalister i krig. Meir sade att det var fel att ha utestängt pressen från Jenin, vilket gav upphov till ryktesspridning. Han diskuterade både för- och nackdelar med inbäddningsmetoden för opartiskheten och friheten att rapportera om vad man vill. Enligt Lundqvist sade Meir också att Sverige var ett av världens mest pro-palestinska länder.

Jonathan Lundqvists anteckningar är intressanta att läsa, men befläckas tyvärr av en storögd och smått paranoid fixering vid irrelevanta detaljer. Man kan inte befria sig från misstanken att Lundqvist vill få de irrelevanta detaljerna att obemärkt påverka läsarens uppfattning om trovärdigheten hos den andra parten, dvs Meir. Exempelvis verkar han förvånad över att Meir, som ackompagnerades av Israels Sverige-ambassadör, hade livvakter, samt att åhörarna kontrollerades av säkerhetsvakter innan de släpptes in. Likaså hänger han upp sig på att de båda var klädda i kostym, vilket fick dem att se ”malplacerade ut bland de närvarande studenterna och professorerna”, enligt Lundqvist. Han verkar också uttrycka oro för vad säkerhetsvakterna ”matades med” för information i sina ”icke särskilt diskreta öronsnäckor”. Lustigt sätt för en journaliststudent att hantera sakligheten...

Det känns också lite väl småskuret när journaliststudenten klagar på att han inte under föreläsningen ”oberoende och/eller systematiskt kunde verifiera” de exempel som Meir visade på anti-israelisk partiskhet i internationella media. Men oberoende av Gideon Meirs ”metodologi” i presentationen, som även den ifrågasätts, tror jag att varje distanserad bedömare kan intyga att Israel hudflängs på ett obalanserat sätt i media, särskilt i det extremt pro-palestinska medielandskapet i Sverige. Det räcker liksom inte att som Lundqvist hävda att även Dalai Lama fotograferats ur osympatiska vinklar, för att avfärda faktumet att Ariel Sharon fullständigt demoniserats i nästan hela världens medier, i jämförelse med andra ledare, demokratiska eller ej.

Det mest allvarliga och avslöjande problemet i texten är dock att Jonathan Lundqvist misstror föreläsaren delvis pga att Lundqvist själv säger sig ha en annan ”kontext”. Det är oklart varför Lundqvists "kontext" skulle vara mer relevant än den israeliske mediaspecialistens i en fråga som handlar om hur rapporteringen om Israel överensstämmer med fakta på marken. Lundqvist säger att han, till skillnad från Meir, kan se självmordsbombare som offer, vilket skulle göra det ”näst intill omöjligt” för Lundqvist att vara ense med Meir om orsak och verkan [i konflikten]. Men varför måste journalisten vara "ense" om sakfrågan (dvs konflikten) med endera parten i en rapporterad historia?

Jag anser att detta är tragiskt och väldigt definierande på de problem som finns i journalistutbildningen i Sverige. I vårt skyddade land tror jag inte att de flesta journalister är vana vid dekryptering och rapportering från djupt splittrande konflikter, där en eller flera fullständigt motsatta åsiktspositioner finns. Det finns troligtsvis en bristande vana att exempelvis utvärdera trovärdigheten i uppgifter som framkommer i totalitära samhällen samt hos källor som mer avlägset kan vara partiska i en konflikt som den i Mellanöstern (jfr medias användning av så kallade "palestinska ögonvittnen” respektive "armékällor").

Jonathan Lundqvist borde i min mening kunna instämma i vikten av balans och farorna med demonisering, utan att vara överens i den politiska frågan. Det är så att säga inte journalistens sak att vara överens. Därför borde Lundqvists ”kontext” eller syn på orsak och verkan vara irrelevant.

Det är intressant att hans redogörelse av föreläsningen tydliggör det här problemet inom svensk journalistik, som jag ser det. Jag vore tacksam för andra synpunkter på den här komplicerade frågan. Jag är absolut ingen expert.