Idiotifadan går in på sitt femte år
Det var nu fyra år sedan palestinerna utropade intifadan mot Israel.
Den var inte, och har aldrig varit, en protest mot den så kallade "ockupationen", som ju i själva verket var i praktiken försvunnen för fyra år sedan.
Sedan mänsklighetens historia började nedtecknas har mig veterligen ingen grupp som på allvar ”strävar efter självständighet” tackat nej till möjligheten att grunda en självständig och internationellt erkänd och sammanhängande stat med ekonomiska garantier. Och detta på nästan 100% av det område som man ställer krav på. Särskilt som en sådan stat aldrig tidigare existerat, och aldrig tidigare heller begärts.
Kriget var, precis som många palestinska kabinettministrar erkänner, planerat i förväg under ledning av den palestinska regimen, som styrs nästan enväldigt av diktatorn Yassir Arafat.
Han ”valdes” 1996 i konkurrens med en patetisk inexisterande ”opposition” (en okänd kvinna) för ett mandat på fyra år. EU godkände snabbt valet som ett sätt att få igång ”fredsprocessen”.
Det mandatet upphörde 1999 (dvs. innan Arafat lägligt nog utropade intifadan år 2000). Men Arafat har aldrig gått med på nyval. Om man alltså med extremt god vilja skulle gå med på att Arafat är ”demokratiskt vald” så är han inte annat än en diktator idag.
Haaretz refererar till en intressant statistisk sammanställning av läget så här långt: 1017 israeler, varav 70% civila, har mördats av palestinierna sedan september 2000, och 5598 har skadats, varav 80% civila.
Totalt detonerade palestinierna 138 levande bomber och genomförde 13 000 beskjutningsattacker. 313 raketattacker har genomförts mot civila bostadsomraden.
Israel har lyckats gripa drygt 6000 terrorister, och dödat ytterligare 959 stycken. Kvinnor och barn har blivit en rekryteringsbas för terrorister. Under perioden genomförde 8 palestinska kvinnor terrorattacker och 45 kvinnor greps för planering av attentat. Hela 292 palestinska barnsoldater var inblandade i terrorism.
Bara på gränsen mellan Egypten och Gaza-remsan har försvarsmakten avtäckt 98 vapensmugglingstunnlar i vilka 2 ton sprängämnen, 6,700 gevär, 750 pansarbrytande missiler och granater hittades.
Samtidigt har också tusentals palestinier dödats. Merparten har varit stridande, men en stor minoritet har varit civilpersoner som kommit i kläm i korselden mellan terroristerna och soldaterna. Den palestinska befolkningen drabbas också av de säkerhetsåtgärder som terroristerna och Arafats regim har gjort nödvändiga i området.
Nu återstår frågan om när palestinierna ska ta steget att störta Arafat-regimen, omfamna en fredlig lösning och inleda ett civilt arbete för uppbyggnaden av deras samhälle. Intifadan har inte givit dem, och kommer inte ge dem någonting. Tvärtom.
UPPDATERING 29/9 kl. 00.05
The Los Angeles Times intervjuar en palestinsk fd. medlem av Arafats terrorgrupp Al-Aqsabrigaderna, som konstaterar att terrorismen inte har givit palestinierna någonting.
Den var inte, och har aldrig varit, en protest mot den så kallade "ockupationen", som ju i själva verket var i praktiken försvunnen för fyra år sedan.
Sedan mänsklighetens historia började nedtecknas har mig veterligen ingen grupp som på allvar ”strävar efter självständighet” tackat nej till möjligheten att grunda en självständig och internationellt erkänd och sammanhängande stat med ekonomiska garantier. Och detta på nästan 100% av det område som man ställer krav på. Särskilt som en sådan stat aldrig tidigare existerat, och aldrig tidigare heller begärts.
Kriget var, precis som många palestinska kabinettministrar erkänner, planerat i förväg under ledning av den palestinska regimen, som styrs nästan enväldigt av diktatorn Yassir Arafat.
Han ”valdes” 1996 i konkurrens med en patetisk inexisterande ”opposition” (en okänd kvinna) för ett mandat på fyra år. EU godkände snabbt valet som ett sätt att få igång ”fredsprocessen”.
Det mandatet upphörde 1999 (dvs. innan Arafat lägligt nog utropade intifadan år 2000). Men Arafat har aldrig gått med på nyval. Om man alltså med extremt god vilja skulle gå med på att Arafat är ”demokratiskt vald” så är han inte annat än en diktator idag.
Haaretz refererar till en intressant statistisk sammanställning av läget så här långt: 1017 israeler, varav 70% civila, har mördats av palestinierna sedan september 2000, och 5598 har skadats, varav 80% civila.
Totalt detonerade palestinierna 138 levande bomber och genomförde 13 000 beskjutningsattacker. 313 raketattacker har genomförts mot civila bostadsomraden.
Israel har lyckats gripa drygt 6000 terrorister, och dödat ytterligare 959 stycken. Kvinnor och barn har blivit en rekryteringsbas för terrorister. Under perioden genomförde 8 palestinska kvinnor terrorattacker och 45 kvinnor greps för planering av attentat. Hela 292 palestinska barnsoldater var inblandade i terrorism.
Bara på gränsen mellan Egypten och Gaza-remsan har försvarsmakten avtäckt 98 vapensmugglingstunnlar i vilka 2 ton sprängämnen, 6,700 gevär, 750 pansarbrytande missiler och granater hittades.
Samtidigt har också tusentals palestinier dödats. Merparten har varit stridande, men en stor minoritet har varit civilpersoner som kommit i kläm i korselden mellan terroristerna och soldaterna. Den palestinska befolkningen drabbas också av de säkerhetsåtgärder som terroristerna och Arafats regim har gjort nödvändiga i området.
Nu återstår frågan om när palestinierna ska ta steget att störta Arafat-regimen, omfamna en fredlig lösning och inleda ett civilt arbete för uppbyggnaden av deras samhälle. Intifadan har inte givit dem, och kommer inte ge dem någonting. Tvärtom.
UPPDATERING 29/9 kl. 00.05
The Los Angeles Times intervjuar en palestinsk fd. medlem av Arafats terrorgrupp Al-Aqsabrigaderna, som konstaterar att terrorismen inte har givit palestinierna någonting.
3 Comments:
Finns det ingen statistik på hur många civilia palestinier som dött under den här icke-kampen?
Hej Daniel!
Det finns väldigt lite palestinsk statistik. Däremot håller nyhetsbyråerna räkning på hur många som dör på båda sidorna (och dessa siffror avviker något från varandra). Det största problemet med dessa siffror är att det inte tas hänsyn till den dödes status.
Detta innebär att en palestinsk självmordsbombare räknas som ett dödsoffer på samma sätt som de människor som han mördar. Detta ger självklart en skev bild.
Enligt den israeliska källa som oftast brukar användas för att analysera dödsoffren och de skadade, på båda sidor i konflikten, är det israeliska International Policy Institute for Counter-Terrorism.
I september 2002 kom de med en stort uppmärksammad rapport, som beskrev antalet och "statusen" på dödsoffren på båda sidor. Det framgår att fler palestinier än israeler har dött, samt att majoriteten av de palestinska döda är stridande (terrorister) och att majoriteten av de döda israelerna är civila (terroroffer).
Institutet har nyligen kommit med en uppdatering av rapporten som gäller fram till 1 maj 2004. Den visar att 78% av de döda israelerna var civila medan motsvarande andel är 35% för palestinierna.
Du hittar den uppdaterade rapporten HÄR.
Mvh
Alicio
Pierre, jag kan upplysa dig om tortyr.
Ett beslutet av israeliska Högsta Domstolen förbjuder uttryckligen alla former av tortyr. Det händer att palestinier påstår att israeler praktiserar tortyr i fängelser, dock inga palestinier, så långt jag minns, någonsin framförde sådana anklagelser i israeliska domstolar, som de brukar använda annars väldigt flitigt (t ex i fall av soldaternas maktmissbruk eller säkerhetsstenslets sträckning; sträckningen av stängslet blev ändrad några gånger av HD).
Med tanke på att fungerande rättsväsende i en demokratiska stat inte har registrerat några fall av tortyr i fängelser, svaret på din fråga är: noll.
Skriv en kommentar
<< Till Startsidan