Liberalernas kamp mot intolerans 'lurar' oavsiktligt vänstern att hata
Även om fenomenets omfattning idag kan debatteras, så balanserar vänsterbloggen Olivlunden en tidigare diskussion med ett inlägg kallat Vänster för Israel:
Olivlunden ger också några exempel på denna teori (som kanske kan stämma i viss utsträckning), av vilka några dock inte är särskilt smickrande.
UPPDATERING 8/5 kl. 22.22
Samhällsdebattören och författaren Johan Norberg säger att han länge har misstänkt att vänstern fungerar på det primitiva sätt som Olivlunden beskriver.
Tyvärr verkar delar av högern inte förstå att stora delar av vänstern definierar sin egen politik som en negation av högern, och därför blir mer antisemitisk om högern försöker förenkla frågan om antisemitism till en liberal/vänsterextrem-fråga. För det finns ju andra som menar att solidaritet med Israel och bekämpandet av all antisemitism är centrala punkter på en vänsterradikal agenda.
Olivlunden ger också några exempel på denna teori (som kanske kan stämma i viss utsträckning), av vilka några dock inte är särskilt smickrande.
UPPDATERING 8/5 kl. 22.22
Samhällsdebattören och författaren Johan Norberg säger att han länge har misstänkt att vänstern fungerar på det primitiva sätt som Olivlunden beskriver.
8 Comments:
Those who hates Jews can be found everey where on the political scale.
Firstmost today on the extreme left, right, and religious affiliations.
I en diskussion här på din site i mars/april 2005 tog jag upp frågan om Marx och antisemitismen. Alla som läst hans "Om judefrågan" vet att den är pepprad med den grövsta sortens judehat. Marx identifierade judarna - kollektivt - med kapitalismens kreditgivarfas. När revolutionen var avklarad skulle både judarna och judendomen "försvinna". Denna tankemodell har följt vänstern som en skugga från den allra första början. Ibland tydligt. Ibland mer diffust.
För den samtida vänstern är Israel en agent för USA (kapitalistlandet framför alla andra). Ibland är det till och med tvärtom: Israel "styr" USA (a la Sion Vises Protokoll). Till detta kan fogas Hobsons och Lenins teorier om "imperialismen" som en kapitalistisk "fas". Dessa två föreställningar präglar i stort sett hela diskussionen om Mellanöstern idag trots att de är baserade på rena fantasierna.
Sanningen är att vänsterns speciella judehat är djupt förankrat i dess egen idéhistoria.
Dessutom får vi inte glömma Engels eller för all del Nietzsche eller Fichte. Det är mindre ideologisk skillnad än praktisk hos de olika socialistiska smakerna. De bär på samma arv. Att de så ofta är antisemiter är inte så konstigt. Att judarna accepterades som medmänniskor var i hög grad en effekt av det nittonde århundrades liberalism, just denna som alla de socialistiska varianterna var en reaktion mot.
Dublerar här min kommentar till Olivlundens inlägg:
Problemet med alla de icke-antisemitiska vänstergrupperna är att de är ganska små. Ingen av dem är representerad i parlamentet. Ilka Shröder, den sista icke-antisemitiska vänsterradikalen från Tyskland åkte ut ur EU-parlamentet för ett år sedan, just på grund av att hon förkastade antisemitismen och antisionismen.
Fenomenet har en enkel förklaring: sedan 60-talet saknar vänstern en attraktiv inrikespolitisk agenda. Förut kunde man engagera fattigare medborgare till kampen mot inre fiender (kapitalister, borgare, utsugare osv.). Sedan 60-talet har de flesta europeiska medborgare relativt bra de, är mer eller mindre nöjda med sin situation. De vill inte kämpa för en revolution: de förvandlades själva till ”borgare”.
I brist på inre fiender blev vänstern mer och mer beroende av en utrikespolitisk agenda. När paroller om klasskampen slutade fungera, en enda fråga som kunde engagera tillräckligt mycket folk är den gamla ”goda” chauvinismen. När man inte kunde föreslå en konkret ekonomisk agenda, så skulle man föra komp mot en abstrakt och avlägsen ondska.
Det är just därför vänstern fokus ligger inte på att mäkla fred mellan israeler och palestinier, men på att demonisera den israeliska sidan.
Föreställ för en minut att vänstern annonserar två demonstrationer: den ena är med parollen ”För 6-timmars arbetsdag” och den andra är med parollen ”Krossa Israel!” Hur många skulle komma till den ena och till den andra?
Jag är helt övertygad att om vänstern ska lägga ner sin utrikespolitiska agenda och koncentrerar sig enbart på inrikespolitiken, klarar inte (v) 4%-spärren.
Jag instämmer i analysen.
Det värsta som kan hända vänstern är sanningen.
"Kritiken" av USA och Israel är helt beroende av censur, historieförfalskning och repression. Det är därför 68-orna kämpar med näbbar och klor för att få behålla monopolet över nyhetsrapportering och opinionsbildning. Det är därför den hatar bloggarna (ta bara Stefan Jonsson i DN).
Nu är det exakt 60 år sedan kriget tog slut i Europa.
Att idag klart och tydligt uttala namnet på den nation som räddade Europa från nazism och kommunism (med både soldaters liv och miljoner i bistånd från Marshallhjälpen och framåt) vore det samma som att säga att hela den svenska efterkrigsideologin bara var en enda stor bluff. Att uttala namnet på den nation som idag leder västvärlden i motståndet mot en liknande totalitarism vore det samma som att säga att de styrande i Sverige är fega, förljugna och utan tillstymmelse till ryggrad.
Vem på SVT vågar göra det? Vem vågar erkänna att decenniers trogen tjänst bara var bortkastad tid?
Mycket bra och intressanta kommentarer! Tack. Och helt rätt om vänsterpartiet et al.
Vänstern för inte en kamp mot intolerans. Den tävlar i tolerans. Det är en stor skillnad på dessa två metoder. Att tävla om vem eller vilka som är mest toleranta låter visserligen inte som en alltför farlig lek. Det är väl bara bra om en sund konkurrens trissar upp värdet på medmänskligheten? Svaret borde därför vara Ja. Tyvärr är det inte så enkelt. Ordet tolerans får, precis som alla andra värdeomdömen, sitt positiva värde utifrån sin motsats, dvs intolerans. Detta får till följd att "din" egen tolerans endast får sin vackra betydelse om någon "annan" inte är lika tolerant. I jakten på den självförhärligande medmänsklighetspokalen skapas därför motpoler, med andra ord de som inte håller det toleranta måttet (utifrån de kriterier som ställts upp).
Vänstern har här det perfekta verktyget. Den lägger sin svart-vita strukturella tolkningsmatris som ett raster över samhällskroppen. Sedan blir det en enkel sak att gallra ut de som är av det rätta virket. Avverkning kan påbörjas utan vidare inspektion på plats.
Hela den socialistiska retoriken är uppbyggd på detta sätt. De som Är och de som inte Är. Vänsterns maktspråket är alltså en slags tävlingsform varför den också hela tiden utvecklar nya stämplar och etiketter att sätta på folk som sticker upp ur deras rättvisa rutnät. Detta medför att ett "vi- och domförhållande" skapas redan på en språklig nivå. Följaktligen blir det också oerhört svårt att värja sig om man blir utdefinierad. Facit finns ju redan och hur försvarar man sig mot ett språk? Inte helt enkelt eftersom varje försök att återupprätta sin heder bekräftar det socialistiska posulatet.
För att illusterar hur denna mekanism fungerar brukar jag parafrasera Henrik Bernad Palmær. Denne skrev på 1850-talet en drapa där han gjorde grov satir på den Ny-götisistiska och nationalistiska ströming som följde i spåren på den växande Skandinaviska rörelsen. I denna drapa träffas två morska svenska män. De börjar snart bråka om vem som är mest svensk varpå de försöker övertäffa varandra i svenskhet. Om man i Palmærs originaltext byter ut ordet "svenskhet" mot ordet "tolerant" kan man enkelt spegla hur dagens vänster lättar upp spänningsförhållandet mellan "vi och dom":
– Jag är nog mest tolerant.
– Nej, jag är tolerantare!
– Knappast, jag är tolerantast!
– Inte då! Jag är tolerantastare.
– Absolut inte, jag är tolerantastarerastast!
– Hur kan du tro det! Jag är tolerantastarerastastare
osv....
Det skapas många intoleranta personer på det viset.
Inom akademin är det Cultural Studies som mest har anammat denna teknik. Den är besjälad av vänsterhemiplegisk postmortemism och ulcerös postcolon-teori (läs: rektalteori). Enligt dessa kulturvetare finns det inget som västvärlden åstadkommit som inte bottnar i något etnocentriskt eller främlingsfientligt. Det gäller bara att pejla tilräckligt djupt så hittar man rätt "diskurs". Detta anal(ytisk)a tillvägagångssätt ger förstås rediga utsläpp som smetar ned "andra" som rasistiska alternativt oupplysta imperialsitkoryféer samtidigt som de själva förstås framstår i instiktsfull och tolerant dager.
Ett realpolitiskt derivat av dessa polariserande rektalteorier fick vi smaka på för någon vecka sedan. Då var det glassgubben som fick veta att han hade en benet i sydstaterna och det andra i nazityskland. Och vi som inte visste bättre... ja, vad var vi för några?
Alicio - ta ingen skit!
Skriv en kommentar
<< Till Startsidan