Fred får inte komma till priset av frihet
Meyrav Wurmser är chef för Center for Middle East Policy på The Hudson Institute. Hon har skrivit en mycket viktig artikel i National Review där hon säger att palestinska val inte borde organiseras förrän man byggt upp ett fritt samhälle.
Jag översätter här de viktigaste delarna av artikeln:
“ Även före Arafats död hade den palestinske premiärministern Ahmed Qureia och den nya PLO-ordföranden Mahmud Abbas delat upp [“presidentpostens”] makt mellan varandra. Abbas utnämning som PLO:s galjonsfigur ger honom makten över det palestinska samhällets mest inflytelserika organ. PLO:s inflytande är fortfarande större än den palestinska myndighetens. Som PLO-ordförande är han ansvarig för palestniernas utrikespolitik och förhandlingar med Israel. Hans partner Ahmed Qureia fortsätter att vara premiärminister, vilket han var också före Arafats död. Sedan dess har hans maktinflytande förändrats: han kontrollerar nu alla inrikesfrågor i den palestinska myndigheten och den oregerliga skaran av säkerhetstjänster. Rawhi Fattuh, som är en junior politiker och talaren i parlamentet, ersatte Arafat som tillfällig president för den palestinska myndigheten tills valen hålls.
Under sin livstid hade Arafat den makt – och mer – som den nya trojkan nu delar på. Han var ordförande för PLO, president för den palestinska myndigheten och ledare för den största PLO-grenen Fatah. Det krävdes många år av internationella påtryckningar för att tvinga honom att utse en premiärminister. Även efter att han gjorde det så tillförsäkrade han att hans premiärminister skulle förbli svag och oförmögen att kontrollera någon av säkerhetstjänsterna. Ett typiskt exempel på hur Arafat behandlade sina ständigt avbytta premiärministrar är ryktet om hur han slog Qureia i ansiktet för några veckor sedan. Som svar hotade Qureia med att hoppa av, tills det stod klart att Arafats hälsa försämrades. Men Arafats snåriga ledarstil skulle inte kunna upprätthållas av någon enskild av hans efterträdare eftersom de saknar hans pondus. Med insikten att de är impopulära valde de att dela upp och härska. Men uppdelningen är inte gjord mellan likvärdiga [personer]. Abbas och Qureia förblir de seniora. De har tagit alla väsentlig makt och har lämnat rollen som president i det närmaste urvattnad på verkligt inflytande. Genom att frånta presidenten makt över vapnen och säkerhetstjänsterna, samt över pengarna i den palestinska myndighetens snåriga bankkonton har de reducerat honom till en firad ledare för en diskussionsklubb.
[…]
Även om det skulle bli relativt välordnade val om 60 dagar så blir de inte fria eller demokratiska. Mahmud Abbas som nyligen stalled upp som kandidat, försöker se till att ingen med verkligt inflytande ställer upp mot honom. Eftersom han inte vill verka odemokratisk så kanske han plockar fram en enskild okänd och impopulär kandidat som “motståndare”, precis som Arafat gjorde i valen 1996. Även om det fanns en stark motståndarkandidat så kommer avsaknaden av fri press, förekomsten av starka organ (som PLO) som är mer inflytelserika än den institution som ska väljas, samt en alltför snäv tidsram för motståndarkandidaterna att organisera sig – allt detta kommer att innebära att valen inte korrekt kommer att spegla folkets vilja.
Bush-administration, som förblir fast besluten om visionen av ett fritt och demokratiskt Mellanöstern måste försäkra sig om att inte legitimera förtryck genom att stödja palestinska val nu. I arbetet med att bygga ett fritt och demokratiskt samhälle är val det sista – inte det första steget. Val borde [istället] anordnas efter att man dragit upp gränserna för regeringsmakten och efter att grundläggande friheter för individen har garanterats. Om västvärlden erkände den här frihets-showen skulle man endast bidra till att stärka det palestinska samhällets odemokratiska karaktär.
Även om valen skulle ge nya förhoppningar om en israelisk-palestinsk dialog så får inte fred komma till priset av frihet. Endast ett fritt palestinskt samhälle kan ta itu med Arafats arv av terror, kaos, korruption och fattigdom. ”
Jag översätter här de viktigaste delarna av artikeln:
“ Även före Arafats död hade den palestinske premiärministern Ahmed Qureia och den nya PLO-ordföranden Mahmud Abbas delat upp [“presidentpostens”] makt mellan varandra. Abbas utnämning som PLO:s galjonsfigur ger honom makten över det palestinska samhällets mest inflytelserika organ. PLO:s inflytande är fortfarande större än den palestinska myndighetens. Som PLO-ordförande är han ansvarig för palestniernas utrikespolitik och förhandlingar med Israel. Hans partner Ahmed Qureia fortsätter att vara premiärminister, vilket han var också före Arafats död. Sedan dess har hans maktinflytande förändrats: han kontrollerar nu alla inrikesfrågor i den palestinska myndigheten och den oregerliga skaran av säkerhetstjänster. Rawhi Fattuh, som är en junior politiker och talaren i parlamentet, ersatte Arafat som tillfällig president för den palestinska myndigheten tills valen hålls.
Under sin livstid hade Arafat den makt – och mer – som den nya trojkan nu delar på. Han var ordförande för PLO, president för den palestinska myndigheten och ledare för den största PLO-grenen Fatah. Det krävdes många år av internationella påtryckningar för att tvinga honom att utse en premiärminister. Även efter att han gjorde det så tillförsäkrade han att hans premiärminister skulle förbli svag och oförmögen att kontrollera någon av säkerhetstjänsterna. Ett typiskt exempel på hur Arafat behandlade sina ständigt avbytta premiärministrar är ryktet om hur han slog Qureia i ansiktet för några veckor sedan. Som svar hotade Qureia med att hoppa av, tills det stod klart att Arafats hälsa försämrades. Men Arafats snåriga ledarstil skulle inte kunna upprätthållas av någon enskild av hans efterträdare eftersom de saknar hans pondus. Med insikten att de är impopulära valde de att dela upp och härska. Men uppdelningen är inte gjord mellan likvärdiga [personer]. Abbas och Qureia förblir de seniora. De har tagit alla väsentlig makt och har lämnat rollen som president i det närmaste urvattnad på verkligt inflytande. Genom att frånta presidenten makt över vapnen och säkerhetstjänsterna, samt över pengarna i den palestinska myndighetens snåriga bankkonton har de reducerat honom till en firad ledare för en diskussionsklubb.
[…]
Även om det skulle bli relativt välordnade val om 60 dagar så blir de inte fria eller demokratiska. Mahmud Abbas som nyligen stalled upp som kandidat, försöker se till att ingen med verkligt inflytande ställer upp mot honom. Eftersom han inte vill verka odemokratisk så kanske han plockar fram en enskild okänd och impopulär kandidat som “motståndare”, precis som Arafat gjorde i valen 1996. Även om det fanns en stark motståndarkandidat så kommer avsaknaden av fri press, förekomsten av starka organ (som PLO) som är mer inflytelserika än den institution som ska väljas, samt en alltför snäv tidsram för motståndarkandidaterna att organisera sig – allt detta kommer att innebära att valen inte korrekt kommer att spegla folkets vilja.
Bush-administration, som förblir fast besluten om visionen av ett fritt och demokratiskt Mellanöstern måste försäkra sig om att inte legitimera förtryck genom att stödja palestinska val nu. I arbetet med att bygga ett fritt och demokratiskt samhälle är val det sista – inte det första steget. Val borde [istället] anordnas efter att man dragit upp gränserna för regeringsmakten och efter att grundläggande friheter för individen har garanterats. Om västvärlden erkände den här frihets-showen skulle man endast bidra till att stärka det palestinska samhällets odemokratiska karaktär.
Även om valen skulle ge nya förhoppningar om en israelisk-palestinsk dialog så får inte fred komma till priset av frihet. Endast ett fritt palestinskt samhälle kan ta itu med Arafats arv av terror, kaos, korruption och fattigdom. ”
0 Comments:
Skriv en kommentar
<< Till Startsidan