Söndagsläsning: Artiklar av demokrati- och pressfrihetskämpar från arabvärlden

Efter några dagars resor och en envis förkylning är jag nu tillbaka framför datorn.

I nyhetsbrevet från Svensk Israel-Information hittar jag två mycket intressanta artiklar (inte online) skrivna av två arabiska kämpar för mänskliga rättigheter, fri press och demokrati. Som söndagsläsning bifogar jag en artikel skriven av ledaren för det USA-baserade syriska oppositionspartiet Reform Party of Syria som består av amerikanska och europeiska syrier som arbetar för ett nytt Syrien. Artikeln är skriven av dess ledare, Farid Ghadry. Den andra artikeln är skriven av den kristna libanesiska journalisten Brigitte Gabriel, och utgör det tal hon höll på Duke University i USA den 14 oktober om kampen mot terrorism. I det nedanstående diskuterar de förhållandet med Israel.

Båda artiklarna är översatta av Per Bergius.

"Nobelpristagare eller självmordsbombare? - det är frågan"
av Farid Ghadry, Reform Party of Syria.

Nyheterna den här veckan om att två israeliska vetenskapsmän - tillsammans med en amerikan - vunnit Nobelpriset i kemi, borde mottas med intresse av arabvärlden. Utmärkelsen säger en hel del om tillståndet i Mellanöstern. Samtidigt som Israel bygger sin framtid med hjälp av nobelpristagare, fyller arabvärlden sin med självmordsbombare.

Ända sedan staten Israels tillkomst har araber hyst den romantiska föreställningen, att vi genom krig och hämndaktioner kan återfå vår förlorade storhet och ära. Men man glömmer att låta oss veta vilken storhet och ära man avser. Var det månne när vi styrdes av det ottomanska imperiet, eller av England och Frankrike?
Eller är det mer att likna vid tillståndet för 1.300 år sedan, då svärd och spjut bestämde vem som avgick med segern?
Alltsedan 1967 har araber från hela arabvärlden –och då speciellt från Syrien, Jordanien, Libanon och Egypten – livnärt denna fantasi, om att vi ska kunna driva israelerna i havet. I och med kriget 1973, då vi var nära att vinna över Israel, drog araberna slutsatsen att ännu ett nederlag inte är orsak nog att stanna upp och tänka till. Ännu ett nederlag, med alltför många tillspillogivna liv på båda sidor, var inte tillräckligt för att få oss att fatta och förstå att den fortsatta kampen förstör oss själva inifrån.

Till och med efter att Anwar Sadat kommit att inse värdet av fred och samexistens, tycktes det som om mer och mer av våra drivkrafter gick åt till att förstöra och bryta ner. Då arabvärldens långlivade bundsförvant Sovjetunionen föll, tycktes det sporra oss att hellre söka rättvisa genom vapenmakt än genom pragmatisk förståelse och insikt.

Osloöverenskommelsen skapade ett beredvilligt Israel och avslöjade bedrägliga palestinier. Återigen fick vi vara åsyna vittnen till hur arabledare igångsatte en kampanj av svek och list för att avleda uppmärksamheten från det egna förtrycket. Och vi, de lydiga arabiska fåren, följde snällt efter. Vi bar banderoller, protesterade och revolterade och i slutändan hade vi skapat en kader av skolelever, med armar starka av allt stenkastande, men utan den utbildning, disciplin och tankeförmåga som behövs för att skapa vinnare av nobelpris.

I och med Intifadan - ett begrepp som sannerligen gör våld på vår känsla för rättvisa - har vi nått den lägsta punkten av självkänsla. Arabiska barn som kastar sten tycks erfara en osynlig kraft som inte finns tillgänglig för barnen i staten Israel. Revolterandets anda alstrar en låg självkänsla, som osvikligt leder till den mentalitet som skapar självmordsbombare. Självmordsbombarna känner ingenting, förstår mycket lite och kan inte se framtiden.
De kör på autopilot, med hjärnan som styrinstrument mot bokstavlig självförstörelse, både av sig själva och av det samhälle som skapat dem. Självmordsbombarna representerar det lägsta av vår självkänsla som ett arabiskt folk.
Vi befinner oss i en intifada, som sedd genom ögonen på de israeliska nobelpristagarna är av ett helt annat slag än vi inbillar oss. Som ett Mellanösterns folk är vi döende - och kan inte ens känna det. Vi har nått botten och är inte ens medvetna om det. På grund av förtryckande regimer, som inte ger oss någon chans att tänka själva, har vi inget hopp och ingen framtid - och definitivt inga nobelpristagare att se fram emot. En sak som väldigt få människor vet är att begreppet Intifada också beskriver en mänsklig kropps sista dödsryckningar. Kan det vara så att den beskrivningen av Intifadan är den som passar bäst in på en kamp som borde ha upphört för länge sedan? Alla araber befinner sig i en intifada där kroppen fortfarande rör sig, men där livet saknas, det liv som utmärker medborgare i världssamfundet.
Varje gång som de syriska baathisterna manar till väpnad kamp, i hemlighet stöder grupper som Hizbollah och Hamas och propagerar för arabisk enhet, faller vi allt djupare och djupare i glömska. Det märkliga är att mycket få araber bryr sig om att fundera över varför vi inte har några nobelpristagare.

De skyller det förmodligen på imperialismen och sionismen. I deras föreställningsvärld skulle vi, om bara de här båda företeelserna var borta, också räknas bland nobelpristagarna. Israelerna har lärt sig överleva både intifador och krig och hat och förtryckande arabdespoter - och nu är det dags för oss, det arabiska folket, att vakna! Om vi fortsätter med denna policy, som fört oss till den lägsta punkten i vår historia (Asr al-Inhitat eller Förtvivlans Tidsålder motsatt Asr al-Jahyliah eller Okunnighetens Tidsålder som föregick profeten Muhammed) är det enbart vi själva som blir förlorare.
Om vi lyssnar till våra härskare, kommer vi alltid att få stå på sidan av och se på hur nobelpristagare fortsatt skapas i Mellanöstern – men inte av oss eller för oss.

— — — — — — —

Följande tal hölls av Brigitte Gabriel, Libanon, vid en manifestation mot terrorism på Duke University:

”Jag känner mig stolt och hedrad över att få stå här i dag som libanes och tala för Israel, den enda demokratin i Mellanöstern. Som en som växt upp i ett arabiskt land vill jag förmedla en glimt av vad som döljer sig i den arabiska världens medvetande.

Jag växte upp i Libanon och fick där lära mig att judarna är onda, att Israel är djävulen och att vi bara kommer att få fred i Mellanöstern genom att döda alla judar och driva dem i havet.

När muslimerna och palestinierna förklarade Jihad mot de kristna 1975 började de massakrera kristna i stad efter stad. Det ledde till att jag i åldern 10 till 17 år fick leva i ett underjordiskt skyddsrum utan elektricitet, äta gräs för att överleva och krypande ta mig fram under krypskyttarnas kulor för att hämta vatten i en källa.

Det var Israel som kom till de kristnas undsättning i Libanon. Min mor sårades av splittret från en muslimsk granat och togs till israeliskt sjukhus för behandling. När vi kom in på akuten chockades jag över vad jag såg. Där låg hundratals sårade överallt; muslimer, palestinier, kristna libaneser och israeliska soldater. Doktorerna behandlade var och en efter skadans omfattning. De behandlade min mor innan de tog sig an den israeliske soldaten bredvid henne. De såg vare sig religion eller politisk övertygelse - de såg människor i nöd och gjorde vad de kunde för att hjälpa.

För första gången i mitt liv förnam jag en mänsklig kvalitet som jag visste att min omgivning inte skulle ha visat sin fiende. Jag fick erfara israelernas värderingar, som gjorde att de kunde älska sina fiender under de mest prövande omständigheter. Jag tillbringade 22 dar på det där sjukhuset. De dagarna kom att förändra mitt liv. De förändrade mitt sätt att se på information, det sätt på vilket jag lyssnar på radio och ser på TV. Jag insåg att jag fått mig till livs en - av min regering konstruerad - lögn om judarna och Israel, som var så långt från verkligheten man kan komma. Jag visste som ett levande faktum, att om jag varit jude och befunnit mig på ett arabiskt sjukhus skulle jag ha lynchats och kastats genom ett fönster ner på marken, alltmedan ropen Allahu Akbar, Gud är stor, hade ekat genom sjukhuset och de omgivande gränderna.

Jag blev vän med familjerna till de sårade israeliska soldaterna, speciellt med Rina vars enda son skadats i ögonen.
En dag då jag besökte henne vid sonens bädd dök det upp en israelisk militärorkester för att spela israeliska sånger och ge de sårade soldaterna mod och hopp. När de omslöt hans säng och spelade en sång om Jerusalem började både Rina och jag att gråta. Jag kände mig som en inkräktare och började avlägsna mig ur rummet, men hon höll mig i handen, vägrade släppa taget och drog mig tillbaka in i rummet, utan att se på mig. Gråtande höll hon mig hårt och utbrast: ”Det är inte ditt fel.” Vi bara stod där gråtande och höll varandras händer.

Vilken kontrast mellan henne, en mor som ser på sin tilltygade ende son på 19 år, och som fortfarande kan förmå sig älska mig, fienden - och en muslimsk mor som sänder sin son att sprängas i slamsor, bara för att döda några få judar eller kristna.

Skillnaden mellan den arabiska världen och Israel handlar om en skillnad i värderingar och karaktär. Det är barbari ställt mot civilisation. Det är demokrati ställt mot diktatur. Det är godhet ställd mot ondska.
En gång i tiden talade man om en särskild plats i helvetets djupaste delar, avsedd för var och en som avsiktligt mördar ett barn. Numera ses det avsiktliga mördandet av israeliska barn som legitimt i den väpnade palestinska kampen. Det är emellertid så, att när ett sådant beteende blivit legitimt mot Israel, då är det också legitimt var som helst annan stans i världen, och styrs enbart av den personliga trosföreställningen hos människor som är beredda att linda in sig själva i dynamit och spikar för att i Guds namn mörda barn.

Eftersom palestinierna uppmuntrats tro att mördandet av oskyldiga israeliska civila är en legitim metod för att främja deras sak, lider nu hela världen av terrorismens plåga; från Nairobi till New York, från Moskva till Madrid, från Bali till Beslan. Man skyller självmordsbombandet på ”desperationen över ockupationen.” Låt mig säga er sanningen. Den första större terrorbombningen, utförd av araber mot den judiska staten, inträffade tio veckor innan Israel ens blivit självständigt. På söndagsmorgonen den 22 februari 1948, inför Israels självständighet, utlöstes en väldig bilbomb av arabiska terrorister på Ben Yehudagatan i den dåvarande judiska delen av Jerusalem. Femtiofyra människor dödades och hundratals sårades. Det är således uppenbart att arabisk terrorism inte orsakas av någon desperation över ockupation, utan av SJÄLVA TANKEN på en judisk stat.

Alltför ofta under historiens gång har människor stått på sidan av och passivt sett på medan ondskan fått härja fritt. På samma sätt som Amerika stod upp mot, och besegrade, kommunismen, är det nu tid att stå emot den terror som utförs i det religiösa hyckleriets och intoleransens namn. Det är tid att vi alla står upp och stöder och försvarar staten Israel, vilken utgör frontlinje i kriget mot terrorismen.
Tack för ordet.”